jag kan inte förstå, kan inte förstå hur jag blivit så hemmakär. men så är
det. varje vecka går jag bara och väntar på att det ska bli torsdag, så jag kan åka hem.
hem till mamma, till pappa, till mathilda och till josefin.
och i helgen är det ju festligheter hemma, kik/fif -skiva. det ser jag fram emot.
äta god mat, dansa styrdans med fotbollsfolket . det har blivit något utav min nya hobbie.
kanske till och med att jag får mig en svängom med min danskung, jag håller tummarna för det.

förövrigt, vi ger oss inte.
vi kämpar vidare med projektarbetet.

jag kämpar emot, jag riktigt slåss mot den.
och, tro det eller ej men jag tror det fungerar.

lite mat, sedan den dagliga promenaden.