jag har många gånger. gång på gång nämnt att jag inte kan bo i samma byggnad som resten av familjen. jag har helt enkelt skyllt på dom. att dom tjatat på vad jag ska göra och inte. men det är nog jag som skall ta på mig skulden, egentligen.. för jag har kommit otroligt bra överens med mamma på senaste tiden. och då har jag bott hemma (inte i lekstugan) dag ut och dag in. och nykeln till att det har fungerat har nog faktiskt vart jag själv. jag har gjort det som jag blivit tillsagd att göra. jag har till och med gjort mer än det. jag har tvättat, städat och inte slängt saker omkring mig. så istället för att säga. ja men jag gör det sen. så har jag gjort det på momangen. vilket jag inte gjorde förr. 
så, om jag tänkt efter har det kanske inte vart så svårt för mig att bo med dom. utan, det har nog vart desto svårare för dem att bo med mig. 

jag kan erkänna mina misstag!