idag tog jag mig styrkan att läsa några väl valda ord som farmor skrev innan hon lämnade oss. jag satt med brevet i handen länge innan jag kunde läsa det. när jag väl hittade styrkan att läsa det, fastnade jag gång på gång på den första meningen. jag kunde inte se vad det stod på grund av att ögonen fylldes med tårar. och det blev inte bättre.

nu kan jag inte sluta läsa det, jag kan inte heller få tårarna att sluta rinna. älskade farmor. älskade farfar.

du ville att vi skulle minnas dig och farfar som de människor ni var när ni var friska. det är faktiskt det enda jag gör. ni var fantastiska människor. världen är orättvis..