tog med mig jonkeboy till sundsvall idag för att bränna upp lite av lönen. det kändes bra, som alltid!
kanske inte att det kändes lika bra för johan, som till slut fick se sig själv som en slav med alla mina kassar kring halsen. men han var tapper och tog sig genom dagen med bravur! kanske med ett skavsår mer, men det tyckte han att det var värt. tack för sällskapet monkiboy!

hälsinglands bidrag av maria montazami. johanna karlsson. jag skrattar fortfarande.

behöver bara träffa människan i några minuter tills jag inser hur mycket jag saknar hudiksvall, och framför allt henne. 
det var någon månad sedan sist, vilket är på tok för länge för några som brukade ses dagligen förr. men när vi träffas då är det alltid som det var igår. samma trygghet. och samma gamla jänta, med den alltid så unika fantasin och dåliga humorn, som en annan. klippt och skuren! 

trist att behöva säga det igen. men ännu en gång var det länge sedan sist. därför besöker jag mina gamla hemtrakter och en av mina käraste vänner. evelina hagström.
som jag längtat! nästa station hudiksvall, hudiksvall.

här ligger jag. framför tvn, i soffan, på en gata i ljusdal jag inte kan komma ihåg namnet på. tre utslagna tjejer har slagit sig ner i soffan och kan inte ta sig vidare till sängen. illa! om vi inte klarar det här, hur ska vi då lyckas trolla bort muffinstoppen? fortsättning följer...

KAN MAN KÄNNA EN PERSON FÖR VÄL?

ledig dag imorgon och jag har en lång att-göra-lista som jag inte får somna ifrån. vilket kan bli svårt. för det har blivit mer sovande än levande för mig på den senaste tiden. men, uppe med tuppen skall jag vara för att besöka frisören, hannah! sen tänkte jag nalla henne för en lunch. och efter det har jag soltid (så jag har chansen att utnyttja en liten tupplur där). därefter bär det av hemåt för att plugga jägarexamen i några timmar. för att jag sedan skall kunna hänga med på lektionen som sedan kommer att äga resten av min kväll.

idag satt jag vid skolbänken igen. penna och papper. träsmak i baken och med spring i benen. det kändes i alla fall som skolan.. men det var bara en utbildning genom jobbet. 
jag vet inte vad det är som lockar. pennan som går stup i kvarten och gör så att jag får kramp i handen? eller den där utomordentligt, härliga, träsmaken i baken? nej, jag kan inte sätta fingret på vad det är! jag vet bara att jag vill börja plugga. till sjuksköterska och sedan vidareutbilda mig till ambulanssjukvårdare. för jag tror att den där krampande handen och ömmande baken försvinner om man får göra något som man verkligen vill? det är i alla fall vad jag tror och hoppas på!

in kommer en massa människor. på bår. de skriker av smärta, gråter av oro. blodet rinner längst med deras kroppar andra har förlorat medvetandet och ligger helt stilla. vad hade kunnat orsaka detta kaos? ditt jobb är att koppla bort. du är läkare. men om du fick reda på att mannen på ditt operationsbord var mannen bakom alla dessa människors smärta. skulle du då kunna koppla bort?

jag har vart helt slut. knappt tagit mig ur sängen. kan inte förstå vad som hänt med mig. orken. vart är orken? tänker i alla fall ta tag i det imorgon. och inte idag. för idag tänker jag fortsätta på det som jag påbörjat. att vara lat.